Förvirrad
Pratade med honom idag, tog mod till mig och skrev ner allt jag kände. Att jag är kär i honom fast jag lovade att jag inte skulle bli det. Att jag inte kan fortsätta så som vi gör nu bara för att det kommer göra mer ont om vi gjorde det. Jag ställde ett ultimatum: antingen slutar vi träffas eller så har vi bara sex och sen går jag. Jag fick svar relativt snabbt:
Alright, det kom som ett brev på posten lite oväntat.. Men jag förstår dig och jag vet väl själv inte riktigt vad jag vill, det är väldigt klurigt... klart jag vill träffa dig, men sen kan jag ju inte förutse ifall jag skulle bli kär i dig eller inte.. Men vill gärna fortsätta träffa dig helt klart
Ja men hallå? Först blev jag glad över hans svar i några sekunder. Sen läste jag det igen och att han inte ens hade svarat på min fråga eller funderat över mitt ultimatum. Det kommer ju vara exakt samma sak som det är nu. Så kan jag vänta på att han kanske blir kär i mig, vadå om två år eller?
Grejen är att jag vet exakt hur det kommer bli. Klart att jag kommer fortsätta träffa honom, fortsätta att bli trampad på och sårad och nedtryckt till botten. Kärlek är konstig, att man låter sig bli allt detta, bara för att man inte vill släppa taget. Bara för att jag vill vara med honom tillåter jag allt, jag har fan ingen självrespekt överhuvudtaget när det kommer till kärlek.
Korkat.
