Fuck
Alltid samma sak, varför är man alltid så naiv?
Jag visste att det här skulle hända i samma stund som jag mig in i det, förälskelse damn you!
Varför är det alltid så att man alltid blir kär i den personen som man inte ska bli kär i? Man planerar att den här gången ska det inte hända, jag ska inte ge efter för kärleken. Det går liksom inte. Det känns ju liksom som om att man inte träffar de bästa personerna...
Hur smart är man då när man ger sig in i något med en 27-åring som aldrig har vart kär, aldrig haft ett förhållande mer än en vecka i Rhodos med en tjej. Varför gör man det? Varför lär man sig aldrig att inte umgås med de personerna man vet kommer bryta ner ens liv, som får en att känna sig förminskad och inte värd ett skit.
Jag tror det är hoppet. Man slutar aldrig hoppas på att det finns goda människor, att man kan
förändra människor till det bättre och få dem att känna kärlek. Men det går liksom inte. Det finns inget hopp om godheten och nu har jag slutat hoppas, nu har jag lärt mig. Visserligen har jag tänkt så ett tusen andra gånger men vi får väl se hur länge det håller i sig. En vecka och sen har jag fallit för någon ny. Snacka om att vara kär i kärleken alltså.
Alltid samma sak, varför är man alltid så naiv?
